
Sex månader. Ett halvt år. Tiden går så otroligt fort men jag förstår ändå inte att Mikael är borta. Att han inte kommer hem till jul. Att vi inte ska syskonbråka mer. Att vi inte ska köra våra väldigt interna skämt. Att vi inte ska sitta och lyssna på musik genom luren tillsammans. Jag fattar det inte och jag tycker det är så jävla orättvist. Man ska inte dö när man är 43 år.
Trots att det gått ett halvår har vi fortfarande inte fått något klart besked från patologen i Lund, men efter ett långt samtal med obducenten idag känns det klarare. Många av mina tusen frågor fick svar. Hjärtinfarkt.
Jag tänder ett ljus för dig idag kära lilla storebror. Vi saknar dig.