Jag är så kär. Han är blond, blåögd och när han ler så kan man inte låta bli att le tillbaks. Det är inte alltid han menar att le tror jag, ibland vet jag inte ens om han riktigt KAN le. Men han gör det ändå liksom. Och då smälter jag.
När han ser förundrat in i mina ögon så blir jag stolt. Nu har han sett mig! När jag kan få honom lugn blir jag lycklig. Jag älskar att ha honom i mina armar.
Till och med när han fiser, rapar och kräks så ler jag och torkar om det behövs.
Han heter Max och är 6 veckor. Han är underbar. Precis som sin mamma Linda.(och pappa Micke icke att förglömma såklart).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Och den lilla blonda gossen med familj älskar dig tillbaka!! Klart han ler mot dig! Tack moster för att du finns!
SvaraRaderaÅ, tack! pussar till er
SvaraRadera