Eftersom jag ju är född i början på 70 talet så tillhör jag ju den omtalade generation x. Vi som är väldigt ironiska i allt vi gör och säger.Vår barndom var även ganska speciell då vi inte satt framför små tv skärmarn och spelade spel. Om man då inte räknar donkey kong. Nej vi lekte med varann och med våra husdjur. De flesta hade vanliga som Marsvin(malin), svart lurvig hund(helena), cockerspaniel (linda och malin), skottar(lena). Men den del hade de obegripliga husdjuren fågel och vandrande pinnar! Fåglarna förde mest en massa oväsen och bets om man försökte klappa dem. Tråkiga!
Men så de här pinnarna, Martin hade såna. De satt i ett terrarium(eller nån slags glaslåda iaf). På pinnar. Små pinnar som satt på pinnar. En del små pinnar blev långa pinnar. Sen gjorde man inte mycket mer med dem. Vi tittade på dem lite. Jag tyckte att de var tråkiga och väligt osympatiska. Jag såg väl aldrig tjusningen i det där med vandrande pinnar helt enkelt.Vad skulle man säga? -Jaha, där är den. Pinnen. -Ja. -Den ser ut som en riktig pinne. -Ja det gör den verkligen. -De kan bli långa också. -Jaha. Och det mest spännande var att ibland rymde nån pinne. Jag vet inte vad den kunde ställa till med för ofog egentligen men rymde gjorde de tydligen.De vandrande pinnarna.
Så när jag häromdagen pratade med en okänd kille på nätet och vi frågade varann frågor om den andres liv så tänkte jag nej du, nu ska jag inte fråga hur lång han är för det är annars standard (hur lång är du, vad jobbar du med, har du barn, var bor du, har du bil). Jag ställde istället frågan om vandrande pinnar. Om han hade haft det, kunde han verkligen vara ngt för mig? Svaret kom..jag var nervös..men nej. Inga pinnar. hurra! Så nu får vi se vad nästa steg kan bli. Ska jag avslöja att jag under några mörka år i ungdomen samlade på...servetter!! Jag har så mycket lik i garderoben att jag knappt vet hur jag ska lyckas hålla dem kvar där...
Ja jag flummar nu..jag är trött. haha. Sov gott alla snälla.
Jag hade undulaten Svensson, en liten grön gubbe från australien. Eftersom han var sällskapssjuk och gärna ville vara med överallt kunde det ibland hända att han hamnade på ställen som utgjorde en ren fara för hans eget liv. Det kunde t.ex hända att han kom gåendes på golvet (flygförmågan försvann på äldre dar, liksom hans lugg) vilket inte alltid betydde att alla såg honom. En dag tyckte jag att Svensson skulle få en kvinna i sitt liv så jag åkte iväg till en djuraffär och köpte Majsan, en vacker undulat i blå kulört. Majsan placerades i låda med hål på hemvägen och jag såg med spänd iver fram emot hur hon skulle bli mottagen i sitt nya hem. Svensson blev naturligtvis stormförtjust över sin nya stora kvinna, (hon var nästan dubbelt så stor som honom eftersom hon var av engelsk härkomst). Svensson och Majsan levde lyckliga resten av sina liv och begravdes på ett berg i Midsommarkransen en regnig sommardag. Det blev en fin, blöt tillställning, jag minns den som igår.
SvaraRaderaMin pappa gillar också djur och brukade få olika exemplar i födelsedagspresent. Ett år fick han en gris, ett annat gav vi honom japanska silkeshöns (svarta med tuppkam och hår på fötterna) men ett år blev det just - vandrande pinnar. Vandrande pinnar är verkligen märkliga djur och om man blåser lite på dem så fälls det ut ett ben. Vi döpte dem till Hjördis och Gösta men det var ingen större mening med namngivningen eftersom de (som du beskriver) faktiskt försvann. De var ju trots allt vandrande pinnar. Ingen vet vart de tog vägen men vi hoppas innerligt att de fick ett värdigt liv!
Hahaha,jag blev rörd av Svensson och hans brutta. PinnHjördis och Gösta rymde säkert till till en solig och vacker plats. Eller så blev de dammsugar-mat. Man vet inte så noga med vandrande pinnar.
SvaraRadera