Patologjävlar

Hej och hå, idag har varit en dag då det verkligen gått upp och ner.
Jag vaknade och var inte så gruvligt trött som jag varit på sistone och det var så himla skönt. Kanske är det järntillskottet som kickat in och fått mig piggare.

Hur som haver, efter duschen började jag att fundera på om jag skulle ringa patologen i Lund. Vi har nu väntat i exakt 4 månader på att få veta Mikaels dödsorsak. Jag har varit nervös i ett par veckor nu när jag vet att det varit dags för mamma att vittja brevlådan. Tänk om det är idag brevet kommer? Usch och fy. Fast vi vill ju ändå veta. Frågorna är många och svaren få. Därför tog jag tjuren vid hornen och ringde.

Jag svettades och hade hjärtklappning (jag gillar ju inte att ringa upp släkt och vänner ens)så det var ett tufft samtal att ringa då jag trodde jag skulle få jobbiga uppgifter.
Men nä, de är inte klara. FYRA månader efter han dog och tre efter han begravts är de fortfarande inte färdiga.
- Nej för det har ju varit semestrar och så.
Va fan, ska hela sverige behöva stanna för att det är semester? Och hur många börjar sin semester i mars, april eller juni? De borde ju hunnit en bit på vägen då menar jag med tanke på att han dog 20 april.

Visst är det en fin tanke med lång semester åt alla. Men varför stannar allt? Viktiga saker som att sörjade anhöriga får svar på sina frågor och kanske kan gå vidare i sorgen och med sina liv. Men nä. Glöm det. En månad till får vi vänta! FEM månader alltså. Det är så jävla galet. Förr tog det cirka 3 veckor. Funderar på att skriva ihop en artikel om de här galenskaperna.

Att dagen gick upp och ner var väl för att efter det samtalet blev det bättre. Fika med min syster Linda (nej vi är inte biologiska systrar, vi har liksom bara valt det) och sötaste Max. Det blev en del shopping också. Skursaker åt mig (inte kul),presenter för Linda (roligt).
Sen åkte jag iväg till min gamla vän Jessica för middag. Grillat, sallad och ugnspotatis samt vin till det. Gott gott! Att äta mat som andra lagat är bland det bästa jag vet. Jag är själv inne i en extrem trött-på-laga-mat period. Vill icke!

Hoppas ni får en fin lördag.
Nattinatt

Big ben standup comedy

I söndags var jag och två vänner på stand up comedy på Big ben här på söder. Jag tyckte det kunde vara en kul avslutning på veckan som Lena varit hos mig och hälsat på. Det var väl, sådär. Det var kul att gå ut en sväng men stället var ungefär 300 grader varmt så vi stod som packade sillar i en källare med svetten rinnandes längmed ryggraden. Ni som äger stället..det finns en ny uppfinning som kallas luftkonditionering. Kan vara något att tänka på kanske.

Big ben har gratis inträde. Bra tänkte jag som är fattig som en lus.Det är säkert bra underhållare där ändå. Men tyvärr är det väl lite så att man får vad man ger. Nog för att det var en hel miljon människor som skulle uppträda och vara roliga (de tog aldrig slut), så jo vi fick oss en hel del skratt. För av miljonen(ca 10) var det nog tre som var ganska roliga.
Det var ca 50/50 av män och kvinnor som uppträdde men tyvärr-ståupp kvinnor är i mitt tycke nästan aldrig roliga. I stort sett ALLA pratar om dagishämtning, mens och åldersnoja. Gäsp!

En av tjejerna var en argsint liten palestinasjal som försökte sig på att göra politisk humor. Detta med en tillgjord pilsnerfilms-röst. Anderssonskans Kalle goes arg feminist ungefär. Hon var inte som de andra men hon var inte rolig för det. När en kvinna med asperbergers, adhd och vad det mer var kom upp på scen och berättade om knulleriet med sin man, ja då gick vi.

Om vänner och bekanta.

Idag såg jag att en vän skrivit på sin msn om att hon är trött på envägs-vänskap och nu rensar ut bland sina vänner. Det fick mig att fundera på om hon inkluderade mig i utrensningen. Jag vet att jag nog inte varit den bästa av vänner när det kommer till att höras av de senaste månaderna. Om jag är kass på att ringa i vanliga fall pga jag helt enkelt inte tycker om att ringa upp folk(det gäller alla från mormor till myndigheter..fråga mig inte varför för jag gillar att prata), ja då har jag varit ännu sämre sen min bror dog. Dock tror jag att mina riktiga vänner och släktingar förstår det. Eller att ni säger åt mig.

För den som undrar hur jag, mamma och pappa mår så kan jag bara svara..upp och ner. Det går inte att förklara för någon som inte varit med om samma sak själv. Ena dagen är det ok och nästa är det åt helvete och det går inte riktigt att vara förberedd på när helvetesdagarna kommer. Det är bara att hoppas de blir färre.