Sex månader. Ett halvt år. Tiden går så otroligt fort men jag förstår ändå inte att Mikael är borta. Att han inte kommer hem till jul. Att vi inte ska syskonbråka mer. Att vi inte ska köra våra väldigt interna skämt. Att vi inte ska sitta och lyssna på musik genom luren tillsammans. Jag fattar det inte och jag tycker det är så jävla orättvist. Man ska inte dö när man är 43 år.
Trots att det gått ett halvår har vi fortfarande inte fått något klart besked från patologen i Lund, men efter ett långt samtal med obducenten idag känns det klarare. Många av mina tusen frågor fick svar. Hjärtinfarkt.
Jag tänder ett ljus för dig idag kära lilla storebror. Vi saknar dig.
Tänker på Micke, tänker på er!
SvaraRaderaAll världens kramar!
// Chrissie
Ja usch, världen kan vara så förbannat orättvis ibland. Jag försöker alltid hitta en mening med allt som händer men i det här fallet är det svårt... tänker på dig gums och jag och Max har tänt ett ljus här också för honom.
SvaraRaderapuss och kram!!
Jag håller med Linda. Mikael var en fin kille och jag har bara ljusa och roliga minnen av honom. Tänker på hela er familj och skickar styrkekramar.
SvaraRaderaVet hur du känner det... Mamma va oxå lite väl ung med sina 59 år. Åh TIDEN!!!! Ja redan 2 månader har gått i morron den 29 okt.
SvaraRaderaSkönt att du fått lite "hum" av patologen.
Kramar med styrka från mej
Han blev bara 24 år ! 2008 !
SvaraRaderaSonen valde själv !
Saknaden kommer aldrig att släppa !